Känn lugnet, för tusan

Den här dagen har varit helt fantastisk. Våren är här..

I den här miljön jobbar jag om dagarna, hur har du det där du är?

     

Dagen började med jobb och avslutades med ännu en löprunda i skogen.

Jag förtjänar något fint.

Det har varit händelserika 24 h, här kommer en kort sammanfattning..

- Jag lyckades vinna en signerad singel med Hästpojken! Tävlingen gick ut på att man skulle kombinera sig själv med ett djur och motivera. Mitt bidrag löd: "Jag skulle vilja kombinera mig själv med en katt därför att 1) Jag skulle kunna ligga och lata mig hela dagarna utan att folk skulle bry sig, 2) Jag skulle kunna kissa i det fria utan att visa puppan, 3) Jag skulle kunna jaga, döda och tillreda min egen sushi - varje dag!" De tyckte jag var rolig. Jag vann. Tack, pitefm!

- Gick och blev smått förtjust i en mycket god vän. Dålig idé. Kunde inte vara tyst om det. Kanske en ännu sämre idé. Nu ska jag ta en liten paus, koppla hjärtat från hjärnan och sedan ska vi vara kompisar igen. Men inte nu. Det går inte.

- Skällt ut mina kära arbetskamrater efter noter. Ingen grät, jag tar det som ett misslyckande. Men de jobbade mycket bra på eftermiddagen, det var förstås det som var meningen.. Tro inget annat..

- Kände mig så vansinnigt pigg i benen ikväll så jag tog och sprang en runda. Det kändes förvånandsvärt lätt med tanke på mitt halvårsuppehåll (och gången innan dess var ett år bakåt i tiden), benen känns lätta men FY FAN vad tråkigt det är att springa! Jag hade en inre dialog med mig själv som löd:
"Vad fan håller du på med? Kan vi inte gå hem?!!"
"Håll käft! Du är otränad och behöver det här."
"Ja men kan jag inte göra något roligare? Som typ badminton? Eller innebandy?"
"Äh. Håll käft och spring.."
Så där höll det på. Min aggressiva sida vann, jag sprang bort till 52:an fram och tillbaka. Det är inte jättelångt, men det blir nog sex kilometer iallafall. Man måste börja någonstans!

- Har bestämt att syrran kommer på söndag. Hon vet dock inte om något än..

- Jag och Joanna har beslutat oss. Valet är gjort. Vi ska gå i Bibelskola, vad fan det nu är! Gud, here we come!

Så där ja. Frågor på det?

Hur känns det när man är kär?

För om det känns någonting så när den känslan som jag har i magen idag, efter min mjölkincident, då vill jag aldrig, aldrig, ALDRIG bli kär!

Shit!!

Jag glömde ju berättade vad som hände när jag och Chefen gick ut från Statoil (eftersom det här inte är public service kan jag säga det, annars hade jag kunnat kalla det för "macken"..) så dundrar det till REJÄLT! Det lät som om något hårt körde in i något hårt. Men nej! Det var den lille taxichauffören som körde iväg, utan att dra ut tankmunstycket ur sin bil! Slangen följde med ett trettiotal meter innan han stannade. Han såg olycklig ut. Vi skrattade. Sedan kom vi på att det var något vi själva hade kunnat göra. Då skrattade vi inte mer. Förrän vi satte oss i lastbilen.

Linnéa jävla Sandberg, SLÄPP DET DÄR!!

Har kommit hem efter en dag i Stockholm. Jag är fasligt vilse i Hufvudstaden. Dom säger att det var Drottningholm vi besökte, men det säger mig som ni kanske förstår absolut ingenting. Holme som holme, liksom..

Det har gått bra för oss, hästarna har varit snälla och presterade max när det gällde. Kul att se. Lussan var skarp i sin kritik och det var väldigt uppfriskande! Äntligen någon som pekar på problemet istället för att muppa runt och inte säga varken bu eller bä.

På hemvägen var jag och Chefen förstås vansinnigt hungriga (som vi alltid är) och stannade därför på Statoil i Kungens Kurva. Big misstake. Eller nja, misstaget var väl snarare att jag var så hungrig att jag beställde både potatismos och en chokladbit. Där har ni misstaget. Iallafall om man heter Malin och är laktosintolerant. Halvligger nu ner i sängen, tar mig nog inte långt härifrån. Kallsvettas. Magen är uppsvälld så om jag skulle påstå att jag var i femte månaden skulle vem som helst tro mig. Hade glömt hur det kändes eftersom jag varit så sjukt noggrann med vad jag stoppar i mig. Så jävla korkat. 

På fredag åker vi till Strömsholm med Richi, det blir debut i St Georg. Kan bli kanon, kan bli platt fall. Vi hoppas på det första. Klart är iallafall att det ska bli skönt att börja tävla igen. Jag känner mig instängd om vintern, hatar den. Nu drar säsongen igång och det innebär mycket mer jobb, men mycket roligare jobb. Det blir tävling februari och mars, en Tysklandsresa i april + tävlingar, och det är bara försäsongen.. Lovely.   

Saknar min hund. Det är nästan så det gör ont..

Ja, det har jag precis just nu. Gick hem från jobbet, passerar bron och svänger vänster in mot mitt hus. Och där står den. Bilen. Den som gjort så jag inte kunnat sova om nätterna. Den bilen som har en ägare som inte längre pratar med mig. Trots att vi gjorde allt tillsammans. Jämt. Helan och Halvan, Beavis och Butthead. Ja, ni förstår.

Vad fan gör han här? Och varför hör han inte av sig? Hur i helvete kan jag alltid göra så många fel? För det borde ju handla om mig, även denna gång. Sur-fittan som sa vad hon tyckte.

Ah. Nu ska jag tröstäta och sitta instängd tills Bilen har åkt härifrån.. Den gör mig fysiskt illamående.

Jag är väldigt nöjd med mig själv. Jag har fått så mycket gjort idag att jag själv är stum av förvåning. Gamla lägenheten är tom, två av rummen är helt urstädade och jag är nästan mallig med tanke på dagens insats.

Dax att sova, har ännu en arbetsdag framför mig imorgon..

Det verkar som om J har gett sig fan på att jag går att muntra upp i dessa bistra tider. Och det ser nästan ut att lyckas, för här sitter jag nu hemma på sängkanten och ler. Fan vad fin du är. Trots att du är okynnesfull alldeles för ofta - och här alldeles för sällan..

Nu ska jag skynda mig att somna, medan jag fortfarande ler en smula..

Fina ord.

Blev hastigt och lustigt hundvakt ikväll. Det har jag inget emot, det jag däremot har någonting emot är när hundjäveln glor mig rakt i ansiktet och börjar morra bara för att han inte ville ligga där jag sa åt honom att ligga. Suck. Det blev hundtuktning a´la fröken Karlsson, nu ligger han vid mina fötter och sover. Han verkar alltså ha tagit sitt kok stryk bra, så alla djurvänner där ute kan vara lugna..

Det regnar här. Jag som ska ta en promenad till stallet för att mata hästarna ikväll blev genast mindre entusiastisk. Dessutom värker mina ben något fruktansvärt, vet inte varför. Det kan då rakt inte ha något med mina raska promenader/träskor/djup sand att göra. Måste vara något mer allvarligt. Hur känns det när man får blodpropp? Och vilken är sannorlikheten att få en propp i varje ben, samtidigt? Borde kanske kolla upp det där.

Jag är lat. MIn lägenhet ser förjävlig ut, den gamla är fortfarande inte tömd och jag tänker hela tiden: "Imorgon ska jag ta tag i det. Då jäklar." Så vi får väl se hur det blir imorgon, jag väntar på att orken och lusten ska dyka upp.

Det är kul att så många kommenterar det jag skriver. Här sitter jag i min enfald och tror att jag är den enda som orkar läsa det jag själv skriver, men ni verkar ju både ha läst och faktiskt förstått degen av ord! Tack, ni är fina. Och om ni fortsätter kommentera så fortsätter jag att skriva.. Deal?

Skulle behöva hjälp med ämnen också. Det går trögt nu för tiden.

Idag är den sista lediga dagen innan nästa måndag. Det känns jobbigt, kan inte njuta. Det är konstigt hur man kan förakta sitt jobb som man ändå älskar. Jag hatar att jag älskar det. Det finns inget hellre jag skulle vilja göra än att säga upp mig. Vissa dagar. Men alla andra dagar njuter jag av att :
1) Ha människor och djur ruunt omkring mig som faktiskt är beroende av en.
2) Få gratis motion på jobbet, 10 timmar om dagen, 6 dagar i veckan. Oh yeah, I´m slim!
3) Alla resor, alla människor man träffar och alla platser jag fått och får se.

Men som sagt, jag hatar skiten likväl.


Hoppas allt går bra för A idag, med mäktig presentation i Söder-land. Ibland får jag faktiskt känslan av att du nästan bryr dig om mig, du måste nog tuffa till dig litegrann för att inte verka helt jävla sentimental. Vykort uppskattas, glöm inte det.

Bilen gick igenom besiktningen, kunde förstås inte låta bli att använda min kvinnliga list och mina långa ögonfransar, så besiktningsmannen såg mycket nöjd ut när jag gick därifrån. Ibland är det enkelt att vara tjej.

Nu ska jag laga mat, har hävt min köttfärsstrejk idag för första gången på flera månader. BEHÖVER KÖTT!!

Approachar livet med en positiv anda idag. Mest för att jag inte har energi att vara deppig i mer än en dag, men dels för att bilen ska besiktigas och det vore ju surt om det också skulle gå åt helvete. Har jag ens en varningstriangel? Och vart är närmsta biltvätt? Just nu är det svårt att avgöra vilken färg bilen egentligen har, eller tja, man skulle förstås kunna tro att den har en fond.. Röd/grå, modernt.

Annars är jag ledig idag med. Wee. Det betyder att alla lådor och väskor ska packas upp, ännu en kaka ska bakas (det vankas finbesök av miss Johansson efter arbetstid) och gardiner ska hängas upp.

Jag tänker nog inte flytta mer det här kvartalet hörrni. Det är nästan så jag kan tänka mig att lova det.

Det skaver i mig. Någonting har fallit ur plats och försöker desperat hitta hem. Just nu gräver den runt i magen på mig, skapar illamående och oro, ångest och nästan förtvivlan. Det blir kanske inte bättre än så här? Cykeln följer bara äta, sova, jobba, äta, jobba, sova, jobba, jobba, äta, jobba, sova. Tänk om det inte finns något mer?

Det finns en längtan. Eller vad fan, det finns massor med längtan. Längtan efter det man haft, det man vill ha, det man aldrig kommer att få och det man tror skulle rädda allt. Jag är vansinnigt less på att aldrig känna mig nöjd, men på något sätt känner jag en trygghet i det på samma gång.. För tänk om man skulle sluta hoppas och längta efter mer? Det skulle ju vara värre än att gå runt här med ångest, ont i magen och tårar i ögonen..

Tänk om någon bara kunde komma hit, knacka på dörren och ta mig med storm?

Det skulle vara medicinen det..

Imorgon bär det av, till Norrlands mörka skogar.

Ska hem och ladda batterier. Och just ja, fylla en släpvagn med möbler som jag ska ha med mig tillbaka.

Peace.


Jo! Vi ses i VM-spåren på lördag!

Ja, jag är vaken. Blev väckt 06.14 av en tokig dam som skrek: HÄSTEN ÄR SJUK! Fick lugnt och försiktigt förklara att hon förmodligen inte är sjuk, bara väldigt varm. Suck. Så nu sitter jag här, fem minuter innan jag brukar kliva upp och jag börjar redan bli hungrig. Bra start på en väldigt lång dag..

I Italien kastar dom nycklar på Alla Hjärtans Dag. I vattnet. Det hade jag aldrig fått veta om jag inte hade varit vaken halv sju för att kolla på Nyhetsmorgon. Tänk positivt, tänk positivt.. Jag hatar att bli väckt. Och jag var dessutom mitt i en dröm som jag verkligen ville veta slutet på när hon ringde. Fucking hell. MEN, nu är det bara två arbetsdagar kvar, sedan är jag ledig. I två dagar i sträck. Vilket jävla lyx.. 

..Allt har en anledning. Det finns en tanke bakom mycket, kära du.

Det är därför du står vid porten och sparkar..

Varje gång jag känner mig lite nere och ensam ska jag börja skriva fina saker om mina vänner i bloggen.
Dels så blir de man skriver om väldigt glada, dels blir dom jag inte skriver om jävligt arga för att dom inte är omskrivna.. Och det är ju också bekräftelse i sig.

Snacka om ego-boost!

Och nu ska jag nämna Simon också. En av dom som har hängt med längst och som aldrig kommer slippa mig! För om man skickar sms som : "Malin, berätta något snuskigt!", då blir man aldrig av med mig.. Så där, kan du sluta tjata nu?

Kram på er!

Jag har en vän som skiljer sig litegrann från de andra. Det finns ingen annan människa i världen som får mig att skratta som hon gör (nej, inte ens Magnus Betnér) men själv förstår hon inte sin egen storhet. Hon faschinerar mig, för även dom dagarna då hon känner sig svagast och minst i världen så är hon den mest självklara i mina ögon. För henne trampar man aldrig på. Det kan bero på att hon aldrig kliver tillräckligt nära och att du därför inte hinner trampa på henne innan hon flyttar sig, men det kan också bero på att hon är sig själv. Alltid sig själv. Och sådana människor trampar man inte på eller knuffar man inte runt hur som helst. För dom står där dom står, och vill man något får man kliva runt. Jennie är en sådan.

Hon kan kasta ur sig uttryck som venusberg och en komplicerad förklaring till ordet ål i vardagliga samtal. Hon är alltid urfattig och har ofta kärleksproblem. Hon har krossat hjärtan så till den milda grad att den stackars kille som var vansinnigt förälskad i henne hamnade på psyket. Två gånger!

Tillsammans brukade vi hålla i de berömda tacokvällarna på Bäckgatan 10. Jennie brukade dyka upp med en stol över axeln och kräva att hennes quornfärs skulle stekas separat. Det var roliga tider.

Nu ses vi knappt. Kanske för att vi bor mer än 80 mil från varandra, eller kanske för att varje gång vi ses så blir vi alldeles för fulla och gör alldeles för mycket dumma saker..

"Vakna av denna signella signal!"

Jennie, I miss u!

Det är inte så ofta man hamnar i djupa, fina konversationer längre. Diskussioner om kärlek, känslor och allt annat mörkt som man försöker gömma för både sig själv och andra. Josefine är fin, fin fin och hon både känner, tänker och tycker det som jag inte riktigt vågar. Kalla det ungdomlig feghet?

Tack för ikväll!

Jag tar åtmig av bannorna, och lägger GENAST in en bild från 2007!
Det här var förmodligen den mest bisarra veckan på hela året, men den var ljuvlig!

Första flyttlasset av många har gått..

Jag är väldigt trött. Så där trött som man bara blir vissa tider om året, när man knappt ser solen skina och leran står en upp till knäna. Allt känns ganska hopplöst, då det fortfarande är februari och man inte ens haft vinter än. Vad kommer härnäst? Lågtryck eller högtryck? I Sörmland verkar vädret inte följa årstiderna..

Åh, vad man inte skulle ge för ett varmt bad och lite smärtlindring för ryggen. Då skulle jag kanske hamna på banan igen. Så här kändes det aldrig i Californien. Dels för att jag hade ett eget badkar men dels för att muskler aldrig blev kalla av snålblåst, fötterna aldrig blev fuktiga av leran och regnet aldrig slog en i ansiktet. Det var fan bättre förr.

Min musiksmak har backat ett år bakåt och har återigen blivit helt uppslukad av Säkert! Jag vet inte varför, jag vet inte när men nu är det så.

"Andas, jag kan inte andas, för det låter så pinsamt kvavt när jag står bredvid dig.."

Sitter hemma och väntar på att Chefen ska komma med nycklar till den nya lägenheter, så jag kan börja skjutsa iväg grejor. Känns lite motigt, med tanke på att jag lyckades slita sönder ett muskelfäste i axeln och någonting mellan skulderbladen idag, mindre begåvat.. Men vad fasen, nu ska skiten flyttas!

"Du är inte så fin, men det är något med dig..."

Nej fan, nu ska jag lyssna på något annat och göra någonting vettigt med mitt liv.

Om JA: Ring mig.
Om NEJ: Ring mig inte.

Det är konstigt hur vissa människor som man träffar vid vissa tillfällen i livet lyckas krångla sig kvar i ens liv, på ett eller annat sätt. De flesta glider eller växer man trots allt ifrån, det är fakta. De som håller sig kvar glider man också ibland ifrån, men på något sätt så hittar man alltid tillbaka till varandra, om inte jämt så iallafall då och då. Varför är det så? Hur kan Ni vara så speciella? För mig är ni det..

För i min värld är det fantastiskt att en tjej vars häst man fick rida när man var elva år fortfarande klamrar sig fast, att hon läser ens bloggar och att hon fortfarande skickar julkort - trots att hon förmodligen inte fått ett enda tillbaka under alla dessa år. Josefine, tack för att du fortfarande finns kvar kring mig.
I min värld är det också otroligt att tjejen man åkte ikapp på spark nerför Brattåkern med fortfarande drömmer om mig på nätterna, även om drömmarna ibland säger att jag har snopp och att jag vill att du ska suga av den.. Linnéa Grushög är ljuvlig, fortfarande!
And Tanja, this one is for you. You still call me every month, and you always have something to tell me about a new guy that you hooked up with this time. If he´s not swedish, he´s italian or danish. And probably gay, married or both! But you always keep a smile on your face, and that´s why I love you, my dear Tanja.
Det finns en tjej i Norrbotten som aldrig får glömmas. Vi möttes via en annons på internet, och har varit de bästa vänner sedan dess. Det visade sig att jag behövde henne precis lika mycket som hon behövde mig. Tack Carola, du är en pärla!

Jag vet inte varför vissa människor klamrar sig fast i ens liv, men jag är glad att ni gjort det!