Känn lugnet, för tusan

Jag har en vän som skiljer sig litegrann från de andra. Det finns ingen annan människa i världen som får mig att skratta som hon gör (nej, inte ens Magnus Betnér) men själv förstår hon inte sin egen storhet. Hon faschinerar mig, för även dom dagarna då hon känner sig svagast och minst i världen så är hon den mest självklara i mina ögon. För henne trampar man aldrig på. Det kan bero på att hon aldrig kliver tillräckligt nära och att du därför inte hinner trampa på henne innan hon flyttar sig, men det kan också bero på att hon är sig själv. Alltid sig själv. Och sådana människor trampar man inte på eller knuffar man inte runt hur som helst. För dom står där dom står, och vill man något får man kliva runt. Jennie är en sådan.

Hon kan kasta ur sig uttryck som venusberg och en komplicerad förklaring till ordet ål i vardagliga samtal. Hon är alltid urfattig och har ofta kärleksproblem. Hon har krossat hjärtan så till den milda grad att den stackars kille som var vansinnigt förälskad i henne hamnade på psyket. Två gånger!

Tillsammans brukade vi hålla i de berömda tacokvällarna på Bäckgatan 10. Jennie brukade dyka upp med en stol över axeln och kräva att hennes quornfärs skulle stekas separat. Det var roliga tider.

Nu ses vi knappt. Kanske för att vi bor mer än 80 mil från varandra, eller kanske för att varje gång vi ses så blir vi alldeles för fulla och gör alldeles för mycket dumma saker..

"Vakna av denna signella signal!"

Jennie, I miss u!