Känn lugnet, för tusan

Hur kommer det sig att inspiration till att skriva hänger ihop med ett allmäntillstånd som är deppigare än spöregn i januari? Så länge jag mår skit och känner sig som världens risigaste kan jag skriva spaltmetrar, men så fort jag mår som en sol så försvinner alla ord, alla meningar. Konstigt, om du frågar mig.

Jag använder ordet liksom i varannan mening när jag pratar. Det slog mig häromdagen. Det känns jävligt risigt med tanke på att jag snart fyller 22 och fortfarande pratar som om jag vore 14. Jag borde typ sluta med det, bah. Liksom.

Det blir definitivt en Pite-resa inplanerad i vår. Så för den som vill så ses vi där!

Helt plötsligt har jag en man i mitt liv. Och för en gångs skull är det han som jag vill vara med. Han som jag ville ha, från början. Jag har ingen aning om hur det kom sig. Eller varför han ens vill vara med mig. Men han är fin.

Jobbade 14 timmar idag. Jag undrar vad facket skulle säga om det. Men å andra sidan så undrar jag var man vänder sig om man är hästskötare? Det lär ju knappast vara IF Metall. Vilket är synd, med tanke på fjolårets vackra presentation av just IF Metall. Kommer fortfarande ihåg att bossen heter Stefan någonting. Och i fjol bråkade dom med LO. Eller något. Tur att man lärde sig så mycket i skolan som man fortfarande kan ha nytta av.

Jag kommer aldrig lära mig gilla Jens Lekman. Varför jag har två låtar med honom på min dator övergår mitt simpla förstånd.

Nu ska jag hitta mig något att äta. Det känns att det var ett bra tag sedan sist. Vad säger ni om det, facket?